Språkbarriär / Language barrier

Jag har kunnat prata engelska i 16 år, började lära mig när jag var 2. Jag har alltid föredragit engelska filmer och min utbildning är på engelska, Så om jag säger att jag är en oljeman.. eh, språkman håller ni med (denna funkar bättre på engelska om ni sett There Will Be Blood). Men hur mycket erfarenhet jag får med språket finns det alltid en sak som jag inte kan övervinna. Jag kan inte prata med amerikanska tjejer. Eller ja, jag kan ju konversera normalt så det är inget handikapp men jag kan inte prata med dom som jag kan med de svenska tjejerna. Jag vet inte hur mycket jag har tänkt på detta och vad det beror på men jag har kommit på några teorier:

1. Amerikanska tjejer är fundamentalt annorlunda.
Detta är delvis sant även om jag inte gillar att dra alla över en kam. Men detta är mer en kulturell skillnad än en könskultur skillnad då jag kände samma för att prata med killarna i början. Eller så kanske jag inte gillar dem bara..

2. Jag har inget skyddsnät.
Denna är nog den jag tror mest på. I Sverige och IB hade man alltid skyddsnätet av att kunna dra på med svenskan om det krisade. Man kände sig aldrig osäker på språket, och det märker jag här. När jag blir osäker eller nervös så ökar svengelskan och jag börjar blanda hej vilt. Sjukt jobbigt och folk tror att jag snackar skit. Börjar bli bättre dock

3. Jag suger.
Meh. Det händer. Jag kanske inte kan prata med tjejer alls.

Jag hade en till men min hjärna står still just nu. Jag tror jag förklarat mitt problem rätt bra dock.
Nu blir det lite Great Gatsby. Peace.

---------------------------------------

I have spoken English for 16 years, started to learn it when I was 2. I've always preferred English movies and my current education is in English. So if I say I'm an oilman... eh, language man you would agree. But it doesn't matter how much experience I get there's always one thing that I can't do. I can't talk to American girls. Or I mean, I can of course carry on a conversation so it's not a handicap but I still can't talk to them as I can with the Swedish girls. I don't know how much I've thought of this but I've come down to a couple of theories:

1. American girls are fundamentally different
This is partly true even if I don't like to generalize. But actually this is a more of a cultural difference than just gender culture I guess, because I felt the same for talking to the guys in the beginning. Or maybe I just don't like them.

2. I don't have a safety net.
This is the one I believe the most. In Sweden and the IB you always had the safety net of being able to retreat into Swedish if it got hard. You never felt unsure of the language, and I notice this here. When I get insecure or nervous, the Swenglish increases and I start mixing it like crazy. Annoying as hell and people thinks I'm talking shit. Getting better though.

3. I suck.
Meh. It happens. Maybe I can't talk to girls at all.

I had another one but my brain is on standby. I think I explained my problem pretty good though.
Time for some Great Gatsby. Peace.