Känslor / Feelings

Ibland tror jag att jag är totalt känslomässigt handikappad. Jag är sämst på att känna vad andra känner, eller tycker, eller känna av en situation. Det gör det väldigt svårt att uppfatta vad andra faktiskt tycker om mig, vilket gör det svårt att lita på någon alls, vilket i sin tur gör det svårt att agera i vissa situationer. Sen om jag chansar på känslor så kan det bli rätt, eller helt fel. Min största fasa är att bli uppfattad som något jag inte är. Typ om jag tror att jag har något, typ en vänskap eller något mer, med någon och då frågar om vi ska hitta på något så får jag magknip. Jag vill ju inte bli uppfattad som att vara klängig. Detta kan givetvis få motsatt effekt också. Jag kan agera känslomässigt avstängd mot någon som faktiskt vill ha någon form av relation. Detta stör mig så fenomenalt.
Jag tror jag måste prata med någon.

-------------------------------------------------------

Sometimes I think I'm completely emotionally retarded. I suck at feeling what other people feel, or think, or just to feel a situation. It makes it so hard to percieve what other people actually think about me, which makes it hard to trust to someone at all, which furthers the problem to act accordingly in certain situations. And if I take a chance on my feelings it could be right, it could be wrong. My biggest fear is to be percieved as something I'm not. For example, if I think I have something, like a friendship or something more, with someone and I ask if we should do something I get a bad feeling on the inside. I mean I don't want them to think that I'm needy. This can of course have a reverse effect as well. I can act emotionally shut down towards someone who actually wants a relation of some sort. This disturbs me so much.
I think I need to talk with someone.

Lugn / Calmness

Jahapp... Detta var första gången jag har upplevt att ha gått från ett sådant kaos till ett totalt lugn. Föreställ er att ni lägger ett pussel men att ni ser dåligt. Så även om bitarna ser ut att passa så gör dom inte det, hur mycket man än försöker få i dom. Sen igår och dagen innan det så klarnade allting successivt och nu känns det som om jag har fått glasögon. Jag vet, lite jobbig metafor men det är så jag känner. Jag fick mycket gjort och klarade upp en del grejer. Gött som fan.
Något som slog mig tidigare idag är hur svårt det är att vara invandrare. Några rookie misstag som jag upptäckte att jag själv gjort är:
1. Försökt vara svensk i en totalt annan kultur. Jag använder mig av svensk humor och attityd och det tog ett tag för mig att upptäcka hur fel det var. Som att ha på flip-flops på vintern.

2. Tala för mycket om Sverige. Så äckligt skyldig av detta så det finns inte. Så fort jag märkte en skillnad mellan USA och Sverige började jag prata om det. Var det bättre i Sverige sa jag det, eller tvärtom. Hemskt när jag tänker på det, jag kunde inte hjälpa det, jag var tvungen.

3. Jag gillar att göra listor.

Nu är det Office.

---------------------------------------------------------------------------------------

Wow... This is the first time I've experienced going from an amazing chaos to a total calmness. Imagine that you're doing a puzzle but your sight is bad. So even if the pieces look like they fit, they don't, no matter how hard you try to fit them together. Then yesterday and the day before everything started clearing up piece by piece and now it feels like a got a pair of glasses. I know, strange metaphor but that's how I feel. I got a lot of things done and cleared a lot of stuff. Nice as hell.
Something that I realized earlier is how hard it is to be an immigrant. Some rookie mistakes I discovered that I myself has done:
1. Tried to be Swedish in a totally different culture. I used Swedish humor and attitude and it took me a while to discover how wrong it was. Like wearing flip-flops in the winter.

2. Talk to much about Sweden. So disgustingly guilty of this one. As soon as I noticed a difference between the US and Sweden I had to comment it. If it was better in Sweden I had to say it and the other way around. It's horrible when I think of it, I couldn't help it, I had to say it.

3. I like making lists.

The Office is on now.

Språkbarriär / Language barrier

Jag har kunnat prata engelska i 16 år, började lära mig när jag var 2. Jag har alltid föredragit engelska filmer och min utbildning är på engelska, Så om jag säger att jag är en oljeman.. eh, språkman håller ni med (denna funkar bättre på engelska om ni sett There Will Be Blood). Men hur mycket erfarenhet jag får med språket finns det alltid en sak som jag inte kan övervinna. Jag kan inte prata med amerikanska tjejer. Eller ja, jag kan ju konversera normalt så det är inget handikapp men jag kan inte prata med dom som jag kan med de svenska tjejerna. Jag vet inte hur mycket jag har tänkt på detta och vad det beror på men jag har kommit på några teorier:

1. Amerikanska tjejer är fundamentalt annorlunda.
Detta är delvis sant även om jag inte gillar att dra alla över en kam. Men detta är mer en kulturell skillnad än en könskultur skillnad då jag kände samma för att prata med killarna i början. Eller så kanske jag inte gillar dem bara..

2. Jag har inget skyddsnät.
Denna är nog den jag tror mest på. I Sverige och IB hade man alltid skyddsnätet av att kunna dra på med svenskan om det krisade. Man kände sig aldrig osäker på språket, och det märker jag här. När jag blir osäker eller nervös så ökar svengelskan och jag börjar blanda hej vilt. Sjukt jobbigt och folk tror att jag snackar skit. Börjar bli bättre dock

3. Jag suger.
Meh. Det händer. Jag kanske inte kan prata med tjejer alls.

Jag hade en till men min hjärna står still just nu. Jag tror jag förklarat mitt problem rätt bra dock.
Nu blir det lite Great Gatsby. Peace.

---------------------------------------

I have spoken English for 16 years, started to learn it when I was 2. I've always preferred English movies and my current education is in English. So if I say I'm an oilman... eh, language man you would agree. But it doesn't matter how much experience I get there's always one thing that I can't do. I can't talk to American girls. Or I mean, I can of course carry on a conversation so it's not a handicap but I still can't talk to them as I can with the Swedish girls. I don't know how much I've thought of this but I've come down to a couple of theories:

1. American girls are fundamentally different
This is partly true even if I don't like to generalize. But actually this is a more of a cultural difference than just gender culture I guess, because I felt the same for talking to the guys in the beginning. Or maybe I just don't like them.

2. I don't have a safety net.
This is the one I believe the most. In Sweden and the IB you always had the safety net of being able to retreat into Swedish if it got hard. You never felt unsure of the language, and I notice this here. When I get insecure or nervous, the Swenglish increases and I start mixing it like crazy. Annoying as hell and people thinks I'm talking shit. Getting better though.

3. I suck.
Meh. It happens. Maybe I can't talk to girls at all.

I had another one but my brain is on standby. I think I explained my problem pretty good though.
Time for some Great Gatsby. Peace.

Trött / Tired

Har ni någon gång kännt er trötta? Då menar jag inte att vara utmattad eller sömnig. Bara trött. Saker som har hänt eller bara hur livet är som gör en trött. Jag är trött på min situation. Jag är trött på besluten jag tar. Jag är trött på besluten jag inte tar. Jag är trött på alla. Jag är trött på mig själv. Jag är trött på hur jag tänker.
Jag är jävligt trött helt enkelt.
Men jag taggar till och kör ändå. Vettefan hur jag ska orka men det är ett senare problem.
Jag måste ändras.

------------------------------

Have you ever felt tired? With tired I don't mean exhausted or sleepy. Just tired. Things that have happened or just how life is that makes you tired. I'm tired of my situation. I'm tired of the decisions I make. I'm tired of the decisions I don't make. I'm tired of everyone. I'm tired of myself. I'm tired of how I'm thinking.
I'm just fucking tired.
But still, I shape up and go. Dunno where I'm gonna get the energy but that's a later problem.
I need to change.

Snö / Snow

Snö? I april? Nej det är väl omöjligt? Hahaha sluta skoja med mig, det är klart att det inte kan snöa i APRIL?
Jo. Det kan det. Ett mindre kännt faktum är att Minnesota's väder inte är som andra delstaters. Det gör som det vill utan att bry sig alls. Och när det väl kommer snö så kommer det precis så mycket att man fortfarande måste gå till skolan...
Men jag är glad ändå. Eller nja. Men i alla fall.
Jag är nu relativt övertygad att jag måste gå på Prom. Med vem är fortfarande livets gåta...
Vad som fortfarande håller mig tillbaka lite är att mina närmsta kompisar inte har dates dom heller. En har gjort slut med sin flickvän, en har det svårt med livet och den tredje med tjejer. Fortsättning följer på det.
Nu kommer jag inte på mer. Klockan är halv tre på natten och jag känner redan att det kommer bli en lång dag imorgon.
Skit.

Uppdatering: Inte så skit ändå. Hittade alla avsnitt av Sonic The Hedgehog på youtube <3. Nostalgitripp de luxe.
Nu ska jag hitta röda gympadojjer.
Hej.

------------------------------------------

Snow? In april? No surely thats impossible? Hahaha stop joking, it can't snow in APRIL?
Yes. Yes it can. A less known fact is that Minnesota's weather isn't like all other states. It does as it pleases without caring at all. And when it snows it snows just enough to not have a snowday...
But I'm still happy. Or kinda. But anyhow.
I'm now fairly positive that i need to go to prom. With who is still life's big question...
What still keeps me back a bit is that my closest friends don't have dates either. One broke up with his girlfriend, one is just having a hard time with life and another is having a hard time with girls. To be continued.
Now I can't think of anything more. It's 2:30am and I feel it's gonna be a long day tomorrow.
Shit.

Update: Not that shitty it seems. Found all episodes of Sonic The Hedgehog on youtube <3. Sentimental Journey I say.
Now I'm gonna find a pair of red sneakers.
Bye.

Introduktion / Introduction

God dag. Låt mig avvika ytterst lite från hur jag kommer skriva framtida inlägg och bara tala lite.
Den här bloggen är inte menad till dig. Inte för någon alls egentligen.
Att starta den här bloggen har varit något av det svåraste jag gjort i mitt korta med relativt händelselösa liv.
Men det som händer är att när man når en viss punkt står man inte ut. Alla behöver ett forum för tankar och känslor.
Bara att få ut dom. Man behöver ingen publik. Man behöver inget medtycke. Fast i och för sig, skricker man tillräckligt högt så hör någon förr eller senare. Vad jag försöker säga är att detta är en ny början. En ny plats för vädring.

Känns jävligt gött.

---------------------------------------

God day. Let me just stray a bit from how I plan to write in the future and just talk a bit.
This blog is not meant for you. It's not for anyone really.
To start this blog has been one of the hardest things I've done in my short but relatively eventless life.
But what happens is, when you reach a certain point you can't stand it anymore. Everybody needs a forum for their thoughts and emotions.
Just get them out. You don't need an audience. You don't need anyone to agree. But, I guess if you scream loud enough somebody will hear you sooner or later. What I'm trying to say is that this is a new beginning. A place to vent.

Feels fucking awesome.