I don't wanna be alone

I had regrets. Swedish edition coming up.

Jag känner mig tömd. Spola tillbaka. Jag är en social person. Jag älskar att hänga, umgås, vara runt människor osv. Mitt sociala liv när jag flyttade hit var rätt... lugnt så att säga. Sen så fick jag en kompis, vilket gav mig 10 kompisar till och så gick det. Jag var rätt nöjd med situationen. Men nu, är jag ösäker. Jag kom på mig själv med att SMS:a 10 olika personer om vad att göra idag (igår). Och det fick mig att börja tänka. Har jag blivit så desperat? Att jag har den sortens sociala beroende att jag inte längre kan gå en enda dag utan någon? Kan jag inte längre underhålla mig själv? Den första tanken i mitt huvud i morse var att kolla min mobil för SMS och det äcklade mig. Nivån av social interaktion har varit så hög på sistone på grund av skolan, studenter och till och med Facebook, så att vara utan det har blivit en rädsla för mig. Rädslan av att gå tillbaka till för ett år sen. Ensam.
Nej. Jag ska stoppa det. Min mamma sade en gång att man inte kan vara alla till lags, så ibland får man bara luta sig tillbaka och låta folk underhålla en. Jag ska sluta "jaga" efter sociala tillfällen. Jag ska inte skicka 100 SMS per dag (min pappa kommer bli glad).
Det är dags att njuta av tiden jag har kvar i detta land. Peace out.

-------------------------------------------------------------

I feel depleted. Rewind. I am a social person. I love hanging out, socializing, being around people, etc. My social life when I moved here was quite... calm so to say. Then I made a friend which gave me another 10 friends and so on. I was quite happy with the situation. But now, I don't know. I caught myself yesterday texting 10 different people about what to do today (yesterday). And then I started thinking. Have I become that desperate? That I have that kind of social addiction where I cannot go a day without anyone. Can't I entertain myself anymore? The first thought in my head this morning was to check my phone for texts and it sickened me. The level of social interaction has been so high recently through school, grad parties and just plain old Facebook that being without it has become a fear to me. The fear of reverting to where I was a year ago. Alone.
No. I will stop this. My mom once told me that you can't please everyone, sometimes you have to lean back and let people entertain you. I will stop "hunting" for social events. I will stop sending 100 texts a day (my dad will be thankful).
It's time to enjoy the time I have left in this country. Peace out.